Андре Мари де Шенье (André Marie de Chénier) (1762-1794)
французский поэт, журналист и политический деятель

• Список стихотворений поэта

Перевод стихотворения La jeune captive на шведский язык.

Den unga fången

»Ej rädes rosens knopp för lians hvassa blad,
och drufvan anar ej i sommarsolens bad
            att snart den randas, skördetiden.
Och jag, som drufvan varm, som rosenknoppen skön,
jag ställer, bäfvande, till himmelen en bön,
            att ej min dag må vara liden.

En man må tårlöst lugn och kall till döden gå. —
Jag gråter, hoppfull dock, att skyn skall varda blå
            se’n stormen rasat, åskan knallat.
Ack, lifvet är så ljust, fast mulna några dar:
det bi, som honung för, en gadd ju äfven har
            och minsta sjö i uppror svallat.

Jag älskar ängens doft, jag älskar solens sken,
och fåfängt stängs jag här af murens kalla sten,
            min själ hvart hinder öfversvingar.
Mer fri än någonsin, mot morgonen som gryr,
den unga näktergaln ur nätets maskor flyr,
            och sången ned ur rymden klingar.

Men hvarför skall jag dö? Jag somnar lugn hvar kväll
och drömmer ljuflig dröm och vaknar glad och säll
            och gråter aldrig ångrens tårar.
Jag är de fångnes sol; enhvar när han mig ser,
som vid en englasyn, betagen, hänryckt ler
            hur tung en sorg hans änne fårar,

Bland dimmor skymtar blekt det mål, som jag mig drömt;
i barndomsdalens hägn jag nästan kvar mig glömt
            bland blommorna på gröna stränder.
Till lifvets gästabud jag nyss har blifvit väckt,
den fradgande pokaln munskänken ej mig räckt
            att gripas fast af mina händer.

Omkring mig våren ler. Och måneskiften gå
förrn odlarns höjda arm den mogna skörd skall slå
            och solen högt på himlen lyser.
O, liljan är jag lik, som, väckt af daggens kyss,
till morgonrodnans fjät i salig undran lyss —
            men se, för aftonen jag ryser!

Vik hädan, hemska syn! För tidigt, bleka död,
du kommer, gå! Du vet hvar hungersargad nöd
            anropar dig att lian höja!
Ack, fagert dalen ler, och himlen strålar ljus,
och ljufligt strängaspel jag hör i vindens sus —
            o, nej! nej! död, du måste dröja!» —

Så klagar, fängslad här, en flicka ung och blek,
och lyran på min arm, som eolsharpan vek,
            för hennes sorgsna stämma klingar.
Ur kvalens slöa lugn jag rycker mig en stund
och skänker så hvar suck, hvart ord från hennes mund
            i stilla glädje diktens vingar.

Måhända skall min sång i dunkla framtidsdar
en undran väcka: hvem det fagra offret var,
            hvars suckar genom tiden darra?
Hvart hennes ord var sång, hvar rörelse behag. —
Som hon vi bäfva dock vid tanken på den dag,
            då våra bödlars fotsteg knarra!

La jeune captive

L’épi naissant mûrit de la faux respecté ;
Sans crainte du pressoir, le pampre tout l’été
     Boit les doux présents de l’aurore ;
Et moi, comme lui belle, et jeune comme lui,
Quoi que l’heure présente ait de trouble et d’ennui,
     Je ne veux point mourir encore.

Qu’un stoïque aux yeux secs vole embrasser la mort,
Moi je pleure et j’espère ; au noir souffle du nord
     Je plie et relève ma tête.
S’il est des jours amers, il en est de si doux !
Hélas ! quel miel jamais n’a laissé de dégoûts ?
     Quelle mer n’a point de tempête ?

L’illusion féconde habite dans mon sein.
D’une prison sur moi les murs pèsent en vain,
     J’ai les ailes de l’espérance ;
Échappée aux réseaux de l’oiseleur cruel,
Plus vive, plus heureuse, aux campagnes du ciel
     Philomèle chante et s’élance.

Est-ce à moi de mourir ? Tranquille je m’endors,
Et tranquille je veille, et ma veille aux remords
     Ni mon sommeil ne sont en proie.
Ma bienvenue au jour me rit dans tous les yeux ;
Sur des fronts abattus mon aspect dans ces lieux
     Ranime presque de la joie.

Mon beau voyage encore est si loin de sa fin !
Je pars, et des ormeaux qui bordent le chemin
     J’ai passé les premiers à peine.
Au banquet de la vie à peine commencé,
Un instant seulement mes lèvres ont pressé
     La coupe en mes mains encor pleine.

Je ne suis qu’au printemps, je veux voir la moisson ;
Et comme le soleil, de saison en saison,
     Je veux achever mon année.
Brillante sur ma tige et l’honneur du jardin,
Je n’ai vu luire encor que les feux du matin :
     Je veux achever ma journée.

Ô mort ! tu peux attendre ; éloigne, éloigne-toi ;
Va consoler les cœurs que la honte, l’effroi,
     Le pâle désespoir dévore.
Pour moi Palès encore a des asiles verts,
Les Amours des baisers, les Muses des concerts ;
     Je ne veux point mourir encore.

Ainsi, triste et captif, ma lyre toutefois
S’éveillait, écoutant ces plaintes, cette voix,
     Ces vœux d’une jeune captive ;
Et secouant le faix de mes jours languissants,
Aux douces lois des vers je pliai les accents
     De sa bouche aimable et naïve.

Ces chants, de ma prison témoins harmonieux,
Feront à quelque amant des loisirs studieux
     Chercher quelle fut cette belle :
La grâce décorait son front et ses discours,
Et, comme elle, craindront de voir finir leurs jours
     Ceux qui les passeront près d’elle.

Последние стихотворения